Bakgrund

Mittuniversitetet utlyste sommaren år 2013 två särskilda meriteringsstöd om vardera 750 000 kronor. Dessa stöd hade dubbla syften; de skulle både möjliggöra en individs meritering till professor och bidra till att utjämna könsfördelningen inom professorskåren. Stödet var därför riktat till medarbetare av underrepresenterat kön vid en viss fakultet. Endast kvinnliga docenter fick information om att det aktuella stödet utlystes.

Arbetstagaren E.T. som är man och anställd som universitetslektor vid fakulteten väckte genom DO talan om diskriminering vid AD. DO yrkade diskrimin­eringsersättning om 50 000 kronor till E.T.

Staten medgav i målet att E.T. missgynnats i samband med hanteringen av aktuellt merit­eringsstöd. Missgynnandet bestod i könsdiskriminering enligt diskrimineringslagen och staten medgav att betala diskrimineringsersättning till E.T. om 25 000 kronor.

Frågan som AD hade att pröva var alltså endast diskrimineringsersättningens storlek.

Arbetsdomstolens bedömning

Diskrimineringsersättning ska utgöra en rimlig kompensation till den drabbade, utifrån all­varet i överträdelsen. Med hänvisning till ett avgörande från Högsta domstolen (HD), NJA 2014 s. 499 I och II, resonerade AD kring hur ersättning ska fastställas för att både kompensera den diskriminerade och för att verka preventivt.

Vid beräkning av diskrimineringsersättning ska en helhetsbedömning göras och i målet var följande omständigheter av betydelse. E.T. hade förvisso uteslutits från möjligheten att söka meriteringsstödet på grund av sitt kön, men det var inte klart att han skulle fått stödet om han hade sökt. Han hade även fått del av andra forskningsmedel. E.T. hade även varit delaktig i framtagandet av det aktuella stödet och han var införstådd med att det i praktiken bara skulle bli tillgängligt för kvinnor. Mittuniversitetet hade haft riktat meriteringsstöd under flera år, men har det inte längre. Avsikten har aldrig varit att kränka manliga forskare. Mot denna bakgrund menade AD att konsekvenserna för E.T. av diskrimineringen, att han fråntogs möjlighet till mer forskningstid, var begränsade.

Sammanfattningsvis konstaterade AD att den aktuella diskrimineringen var att betrakta som mindre allvarlig. Med den utgångspunkten och med hänsyn till de preventiva aspekterna fann domstolen att diskrimineringsersättningen skulle bestämmas till 25 000 kronor. Eftersom det var det belopp som staten redan i svaromålet medgivit var staten att anse som vinnande part i målet och DO ålades att ersätta Mittuniversitetet för deras rättegångskostnader.

Arbetsgivarverkets kommentar

Vid utformningen av insatser som ska främja en mer jämställd arbetsplats är det viktigt att säkerställa att insatserna inte innebär att arbetsgivaren samtidigt bryter mot diskrimineringslagens förbud mot direkt eller indirekt diskriminering. De politiskt satta målen måste balanseras gentemot det arbetsrättsliga regelverket.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hanna Schmidt.